KÄRA LÄSARE

Det här numret handlar om några av de viktigaste frågor som över huvud taget kan ställas: Är Jesus den enda vägen till frälsning, eller finns det flera vägar? Och som följdfråga till detta: Krävs det en personlig tro på Jesus för att ta emot Guds frälsning, eller kommer han i slutändan att ”lösa” det hela på något annat sätt?

Det krävs inte särskilt mycket reflektion för att inse att det här är mer än bara teologiskt finlir.

Om Jesus är enda vägen till en sann gemenskap med Fadern, spelar vår relation till honom all roll i världen. Om han däremot bara är en av flera vägar, kan det inte vara särskilt viktigt att tro på honom över huvud taget. Då finns det inte heller något behov av mission och evangelisation.

Som C S Lewis en gång uttryckte det: ”Jesus is either Lord of all – or not at all.”

Och likadant med tanken som är så populär i vissa universalistiska kretsar: att alla visserligen blir frälsta genom Jesus, men att det inte krävs någon personlig tro för att detta ska ske. Försoningen är helt enkelt så allomfattande att den i slutändan inkluderar oss alla – den kristne såväl som ateisten, hindun såväl som satanisten.

Inte heller med en sådan teologi finns det förstås något större utrymme för mission och evangelisation. Framför allt kan det inte vara särskilt angeläget. Och det finns inte några tungt vägande skäl att utstå smärta och problem för evangeliets skull. Vem är så dum att han lider eller till och med dör för en tro som i slutändan saknar relevans för vilken relation man får till Gud?

För att sätta in dessa frågor i sin rätta kontext inleder vi det här numret med några artiklar om vad Bibeln har att säga om Herren själv – hans namn och karaktär. En av flera slutsatser som kan dras av dessa texter är att Guds och Jesu unicitet är en oskiljaktig del av Bibelns tal om den treenige Guden. Hela poängen med Bibelns kritik mot avgudarna är ju att dessa, till skillnad från den sanne Guden, inte är några verkliga gudar!

Om man trots detta leker med tanken att det faktiskt skulle finnas olika gudar – något som Bibeln förnekar, men som ofta hävdas av folken i Israels geografiska närhet – är det Gud som har skapat himmel och jord (se 1 Mos 1:1 m fl). Han är alltså inte bara herre över vissa delar av den här världen, utan över världen som helhet (jfr Jona 1:9). Det är också därför som Herren och ingen annan kan vara förtjänt av hela vår tillbedjan: ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd” (Matt 22:37). Varför tillbe flera smågudar, när det finns en Gud som är hela universums Skapare?

I andra halvan av numret går vi in på ett antal frågor av mer praktisk karaktär. Hur ska vi tänka kring olika former av religionsmöten och religionsdialog? Hur leder man en människa till frälsning? Vad innebär det för mig personligen att leva i gemenskap med en korsfäst Gud?

Även här öppnas dörren till frågeställningar som alla kristna mår bra av att reflektera över. Och det är ju så det ofta blir när vi rör vid det centrala i den kristna tron: När vi gräver här, öppnar sig källsprång som flödar vidare en mängd olika riktningar.

Vi hoppas därför att det här numret av Teologi & Ledarskap ska väcka mersmak, och att det ska öka förtroendet och fascinationen för honom som ensam är värdig ”att ta emot makten, rikedomen, visheten, kraften, äran, härligheten och lovsången” (Upp 5:11) – i dag och i evig tid!