Vad har Sion och sionism med varandra att göra?

»Vi menar att sionismen är både moralisk och rättfärdig. och eftersom så är fallet, må rättfärdigheten uppfyllas oavsett om Josef, Simon, Ivan eller Achmet håller med om det.«

Citatet härrör från en av de tongivande sionistiska rösterna i början av 1900-talet, Vladimir Jabotinsky. Det nedtecknades år 1923 men är fortfarande intressant och aktuellt av många skäl i våra dagar. I denna artikel vill jag fokusera på innebörden av ordet ”sionism”.

Ismer av olika slag är kanske en relativt ny lingvistisk konstruktion, men det betyder inte att själva fenomenet, saken den beskriver, är ny. Sionism kan enklast definieras som tron på att judarna har rätt att bo i och utveckla sitt historiska/bibliska hemland. Sionismen är det praktiska uttrycket för detta, alltså aliya, judisk immigration till det bibliska hemlandet. Och för att göra förvirringen fullständig är sionismen även namnet på den rörelse som uppstod i slutet av 1800-talet för att främja just denna.

Ordet härrör givetvis från det bibliska ”Sion”, men varför använde Jabotinsky detta begrepp tvåtusen år efter att judarna fördrevs därifrån? Svaret är att judarna mycket riktigt fördrevs ur Sion, men Sion fördrevs aldrig ur dem. Rent geografiskt är Sion det fasta nav som all världens judar kretsar kring. Detta kommer tydligast till uttryck i att judar över hela världen vänder sig mot denna plats tre gånger om dagen när de ber. Men också i deras sånger, poesi, ceremonier, böner och längtan har Sion alltid varit central.

Namnet dyker upp i Bibeln första gången i Andra Samuelsboken 5:7, där ”Sions borg” omnämns. I samma sammanhang kallas platsen även Jerusalem, så vi ser att från första stund är de båda namnen mer eller mindre utbytbara. Inte sällan används de i så kallade parallellismer, där samma tanke återkommer för att förstärka budskapet: 

Herren ryter från Sion, han låter sin röst höras från Jerusalem (Joel 3:16)

Det stämmer att Sion också under vissa perioder använts om den södra delen av den östra bergsryggen (Davids stad) och under andra om den södra delen av den västra bergsryggen (dagens Sionsberget), men ibland även som en beteckning på hela Israels folk (Sak 9:13). Det är i denna vidare innebörd som Sion också syftar på det bibliska landet Israel som helhet. Detta speglas i Israels nationalsång, Hatikva, som avslutas med ”Eretz Tzion ve-Yerushalayim”, alltså ”landet Sion och Jerusalem”.

Sion är definitivt en geografisk plats, men sin betydelse får det genom sin koppling till frälsningshistorien. Psaltaren 128:5 säger: ”Herren välsigne dig från Sion!”, och Psaltaren 133:3 definierar denna välsignelse som ”liv till evig tid”. Med andra ord har den frälsning som den troende dagligen erfar geografisk förankring. Man kan enkelt dra en linje genom frälsningshistorien från Abraham och ”offrandet” av Isak på Moria berg i Sion, till kung David som härskade i Sion, vidare till templet med offren och Guds närvaro och slutligen till korset och uppståndelsen, för att se hur central denna plats faktiskt är.

Men inte nog med detta: Jesus ska dessutom komma tillbaka och regera i Sion, och staden som kommer ner från himmelen heter inte Det nya Malmö, utan Det nya Jerusalem. Sion är den fasta geografiska axel kring vilken allting kretsar. Inte undra på då att psalmisten säger: 

Glömmer jag dig, Jerusalem, då ska min högra hand glömma att spela. Låt min tunga fastna i gommen om jag inte tänker på dig, om jag inte har Jerusalem som min högsta glädje (Ps 137:5–6).

Detta leder oss tillbaka till sionismen, som även den har bibliska rötter. Man skulle faktiskt kunna kalla Gud för den förste sionisten, eftersom han i Psaltaren 132:13 säger: 

Ja, Herren har utvalt Sion, där vill han ha sin boning.

Men Sion finns också inkluderat i hans löfte till det judiska folket, och därför är staden central i bibelhistorien. Eftersom Israels barn inte levde efter hans bud fördrevs de ur landet, men samtliga profeter, när de uttalar domsord, avslutar med återupprättelse: 

”För jag ska hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land” (Hes 36:24).

Detta sker inte ”för er [Israels] skull, utan för mitt heliga namns skull” (Hes 36:22). Gud har nämligen utsett Israel till att vittna om att han är Gud (Jes 43:10–11). När Israel var skingrat bland folken vanhelgade de Guds namn (Hes 36:20), och det faktum att Israel återvänder till landet Gud gav dem – sionismen – blir därför ett vittnesbörd för folken om att Gud är Gud, vilket helgar Guds namn.

Därför kan vi säga att sionismen helgar Guds namn. Och eftersom Sion, som vi har sett, är oupplösligt kopplat till Guds frälsningsplan, kan vi säga att sionismen även är ett uttryck för Guds kärlek till alla människor. För så älskade Gud världen att han gav oss sin frälsning på Sion. Mot denna bakgrund är det inte svårt att förstå varför ”Herren älskar Sions portar mest av alla Jakobs boningar” (Ps 87:2).

Hittills har vi betonat Sion som en geografisk plats, men det är uppenbart att den platsen är kopplad till ”dotter Sion”, det judiska folket (2 Kung 19:21). Judarnas återkomst till Sion, som förutsägs ett otal gånger i Bibeln, är ytterligare ett bevis för att platsen och folket hör samman. Bibeln är tydlig med att välsignelsen kommer från Sion, men också att ”frälsningen kommer från judarna”, enligt Jesus (Joh 4:22).

Vi ser därmed en direkt linje från det bibliska till det nutida Israel, dit den moderna sionismen nu har fört det judiska folket, eller en stor del av det, tillbaka till Sion. Det intressanta, och delvis ironiska, är samtidigt att utöver en liten men betydelsefull grupp kristna sionister var det sekulära judar som utgjorde drivkraften bakom den moderna sionismen. Så som historien utvecklade sig fanns det knappast någon annan möjlighet.

Efter att romarna hade ödelagt templet år 70 e Kr skedde stora förändringar med judendomen. Templet hade varit centralt för judiskt liv och judisk identitet i tusen år, men nu var detta centrum för mycket av trons praktiska utövande borta – inte minst offren, grunden för försoningen med Gud. Något behövde göras för att den judiska tron och identiteten skulle kunna överleva.

Dessutom framträdde, mycket som en följd av svårare tider, en lång rad individer som påstod sig vara Messias och lovade att leda folket ut i frihet – geula, förlossningen, var nära, hävdade de. Men resultatet blev inte förlossning, utan ödeläggelse genom att romarna och senare andra krafter slog ner upproren.

Den judendom som gradvis växte fram tonade därför ner den messianska aspekten och förlade den till framtiden: en dag ska Messias komma och fixa allt, men till dess ska vi hålla oss lugna och studera Skrifterna. Man ansåg att studiet av offren, även utan ett tempel, var likvärdigt med att frambära dem. Man betonade också den dagliga efterlevnaden av buden. Judisk identitet kopplades till en livsstil, där gudsmedvetenheten var ständigt närvarande; man påmindes om den med hjälp av de detaljerade föreskrifter som präglade vardagen. Och den trofasta och överlåtna livsstilen som jude dag efter dag, år efter år blev nu den fasta hållpunkten i ofta turbulenta och svåra tider. Härifrån stammar det bland judarna så kända uttrycket ha-olam ke-minhago noheg: ”och världen går sin gilla gång”.

Judendomen utvecklade därmed en pacifistisk hållning. Det faktum att man väldigt ofta var en förföljd minoritet med starkt begränsade möjligheter att försvara sig, bidrog givetvis till denna inställning. Så även om tanken på återupprättandet av en judisk ”stat” var djupt religiös och biblisk, var det inte förvånande att den drivande motivationen och återskapandet av en sådan stat måste komma från annat håll.

När Theodor Herzl år 1897, efter den första sionistkongressen, skrev i sin dagbok: ”i Basel grundade jag den judiska staten”, var det mot bakgrund av sin sekulära uppväxt som jude. Vid denna tidpunkt hade fenomenet sekulära judar kommit att bli ganska utbrett. Många av dem tog arvet från judendomen med dess fokus på det vardagslivet, och vände det i ett engagemang för sitt lands sociala, kulturella eller politiska liv. Det faktum att så många judar blev ledande inom diverse revolutionära grupper hade nog också sin grund i att man traditionellt var vana vid att tänka djupt beträffande sitt här och nu. Man hade fostrats i tron på att det står i vår makt att förändra saker och ting till det bättre, huvudsakligen genom den dagliga efterlevnaden av buden. Denna optimism bottnar i sin tur i den judisk-religiösa principen tikkun olam: ”att reparera världen”.

Men Herzls dröm om en judisk stat mötte hårt motstånd – bland judarna. Väst­europas rika, assimilerade judar fruktade att talet om en judisk stat skulle aktualisera den ständigt återkommande lojalitetsfrågan: är du judisk eller brittisk, judisk eller fransk, judisk eller tysk? Dessa judar försökte dölja sin judiska identitet, medan Herzls judiska stat påminde alla om den.

Även majoriteten av de religiösa judarna var extremt missnöjda med Herzls tal om en judisk stat. För det första var denna något som Messias skulle komma med, och för det andra ville sionisterna skapa en sekulär stat, ingen tora-stat. Många motarbetade projektet.

Herzl fick stöd framförallt av sekulära judar, som var trötta på antisemitismen och överens om att judarna behövde ”ett hus som kunde beskydda dem”. Men det fanns också en liten grupp religiösa judar som menade att även om sionisterna var sekulära, så utförde de Guds verk. Detta var början på den förlossning som skulle bana väg för Messias.

I dagens Israel kan man fortfarande ana konturerna av de strömmar som var rådande för mer än hundra år sedan bland judarna. De som inte vill ha en judisk stat över huvud taget är väldigt få och obetydliga, men det finns även många sekulära israeler som inte vill ha en judisk stat – de vill ha en demokratisk stat: ”en stat för alla sina invånare”, som de uttrycker det. Dessa tillhör den liberala och delvis progressiva vänstern inom partierna Meretz, Arbetarpartiet och Yesh Atid. De är för upprättandet av en palestinsk stat i Judéen och Samarien och hyser således varken någon sympati eller förståelse för Sionstraditionen. De bor huvudsakligen på kustslätten och i Tel Aviv-trakten och undviker därmed Sion, Jerusalem, även rent fysiskt.

På motsatta sidan finns de som tror fullt och fast på Sionstraditionen och på judarnas rättigheter i Judéen och Samarien (”Västbanken”), Bibelns hjärteland. Här dominerar bosättarna, en grupp representerad av de politiska partierna Judiska nationella fronten och Otzma Yehudit. De är religiösa, övertygade sionister och bosätter sig ofta på de viktigaste bibliska platserna. Men hit räknas även en stor andel av Likuds väljare, även om Netanyahus parti också inbegriper grupper som är mindre religiösa eller till och med sekulära. Likud kan definieras som ett liberalt men konservativt parti, även om dess liberala sida har försvagats de senaste åren.

De ultra-ortodoxa partierna är hemmastadda på center-högersidan, de är en tydlig del av Sionstraditionen men har behållit mycket av den pacifistiska inställningen. Det är trots allt Messias som ska ställa allt till rätta, vilket gör dem mindre upptagna av bosättningar och judisk närvaro i Judéen och Samarien. Huvudintresset är snarare deras religiösa skolor och att bevara Israels judiska karaktär.

Sionismen har som sagt kopplat samman ett folk med en viss plats. I sin bibliska form blir detta återigen knutet till ett större, gudomligt syfte. Den historiska kopplingen blev också uppenbar för världens länder och dokumenterades i det brittiska Palestinamandatets stadgar, som Nationernas förbund fastställde1922. Eretz Tzion och Jerusalem har sedan urminnes tider varit ”judarnas land”.

Bland judarna har denna koppling traditionellt stärkts i proportion till trycket mot och förföljelserna av dem. Detsamma gäller också i dag, när den judiska staten är upprättad. Den ofattbart bestialiska Hamas-massakern den 7 oktober, och den efterföljande explosionen av antisemitism och antisionism i stora delar av västvärlden, har stärkt judarna i deras sionism. Detta gäller även de judar globalt som i allt högre grad identifierar sig med Israel. Man har – med all rätt – svårt att förstå varför den judiska staten fördöms bara för att man tvingas försvara sin blotta existens.

Så trots, eller delvis tack vare, det växande fördömandet av sionismen, är majoriteten av israelerna i dag mer övertygade än kanske någonsin om att Jabotinskys ord för hundra år sedan var och förblir korrekta: ”Vi menar att sionismen är både moralisk och rättfärdig.” Den som kan sin bibel kan lägga till ytterligare ett adjektiv: ”Vi menar att sionismen är både moralisk, rättfärdig och soteriologisk.”