Gudstjänsten är till för Gud

På 80-talet hade nog alla högstadieelever i Sverige några veckor per år då man var pryo (praktisk yrkeslivsorientering, numera prao). Man fick helt enkelt vara med på en vanlig arbetsplats för att se hur det gick till i arbetslivet. Jag var inget undantag. Det året då jag gick i åttondeklass hade jag pryo på Åhléns skivbutik i Norrköping en vecka, och under vecka två fick jag mest sortera noter på Norr-köpings Konserthus då jag hade pryo hos symfonikerna. Du kanske tycker att det låter kanonkul, men vet du hur stort notförråd en symfoniorkester har?

Nåväl.

Den händelsen som etsats sig kvar är det tillfället då vi praktikanter tog vår McDonald’s-lunch (två Big Mac var) och satte oss uppe i mörkret på konserthusets läktare. Vi tänkte sitta där i hemlighet och äta, men just då kom hela orkestern in på scen. En efter en började de att stämma sina instrument. Det pangade och pep, skrällde, gnällde, gned och gnydde en bra stund ända tills den lilla farbrorn med den ostrukna skjortan och den oklara frisyren petade med sin pinne i podiet. Allas uppmärksamhet riktades på honom och hans pinne. Hans ledning förvandlade gnyet och gnisslet till en skön symfoni och vi försökte bara vara osynliga och tugga tystare. Ljuva toner och levande lovsång uppstod ur denna till synes nyss osamlade och oroliga orkester.

På ett möte hos American Psychological Association presenterade Jack Lipton, en psykolog vid Union College och R Scott Builione, en doktorand vid Columbia University sina resultat om hur medlemmar i de olika sektionerna i elva stora symfoniorkestrar upplevde varandra. Percussionisterna betraktades som okänsliga, ointelligenta och hörselnedsatta, men ändå ganska roliga. Stråket sågs som arroganta, med en attityd som om de var lite från ovan och otrevliga. Orkestermedlemmarna valde övertydligt ”högljudda” som det primära adjektivet för att beskriva alla mässingspelarna. Träblåsare beskrevs i högsta grad som tysta och noggranna, men lite egoistiska.

Visst är detta intressanta iakttagelser? Hur kan en orkester någonsin komma samman för att skapa så underbar musik när de tydligen har så diametralt och totalt olika personligheter och uppfattningar om varandra? Vad är det som håller ihop dem?

Svaret är enkelt: oavsett hur dessa musiker ser på varandra, underordnade de alla sina känslor och fördomar, under dirigentens dyrbara ledning. Under dirigentens vägledning kan de alltså gemensamt skapa och spela vacker, magisk musik tillsammans som en enhet. Vad vill jag säga med allt detta? Låt oss återkomma till det.

Ett av kyrkans mest välkända bibelord torde väl vara detta: ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” (Matt 18:20).

Under hela min uppväxt har detta ord uttalats i tid och otid och alltid med syfte att peppa de få som har samlats ”även om vi inte är många, så kan ändå mycket hända”. Och det är ju helt sant. Till exempel när det är alldeles för få på bönemötet. Kanske bara den anställda pastorn och den evigt trofaste HallelujaHarry. Då säger Harry de bevingade orden: ”Där två eller tre …” För att ingjuta hoppet att bön ger lön. Vilket bön ju gör. Och så kanske HallelujaHarry antyder att BöneBerit alltid kommer för sent, men att hon kommer som hon lovat. Och när hon kommer så är de ju ”fulltaliga tre”. Allt enligt texten.

Men texten handlar egentligen inte om bönemötet utan om konflikthantering i den första församlingen och hur man löser saker som blivit knas. Men i modern kyrkohistoria så har vi nog mest tänkt att den bara handlar om bön och gudstjänstbruk. I dag kommer jag att gå helt på HallelujaHarrys linje och fråga oss vad denna text kan säga oss om våra gudstjänster i dag. Vi tittar på texten ur detta Gudstjänst-perspektiv som en trestegsraket:

”Ty där två eller tre är samlade” – gudstjänst uppstår i samling.

”i mitt namn” – gudstjänst görs med syfte.

”är jag mitt ibland dem” – gudstjänsten uppenbarar Gud. Vi ser Gud.

”Ty där två eller tre är samlade …”

Gudstjänst uppstår i samling och inte i splittring. När jag kommer på gudstjänst är jag nästan alltid lite splittrad redan innan jag kommer. Att få ihop familjen, se till att alla är klädda och klara kan göra mig splittrad. Min tanke vandrar i väg och jag är inte riktigt närvarande. Ursäkta min ärlighet, men så är det ibland för mig.

Lovsångens uppgift är att kalla mig ut ur mig själv, till ett gemensamt ”vi” där jag blir en del av Guds stora folk, inför Guds tron i tillbedjan. Lovsången samlar mitt splittrade jag och kallar mig till gemenskap med andra troende där vi tillsammans riktar vår uppmärksamhet på Gud och ger honom vårt lov och förkunnar hans storhet för hela skapelsen.

Så jag behöver samla mig, men vi behöver också samla oss som Kristi kropp. Bli den enhet som Gud har sagt att vi redan är. Lägga av oss våra stridigheter och splittringar, lägga ner våra vapen, kapitulera och lyfta våra händer i tillbedjan för att säga: vi lägger ner våra vapen och har inga försvar kvar. Vi överlämnar oss helt i din hand Gud.

”… i mitt namn …”

Gudstjänst görs med syfte. Gudstjänsten är alltså till för Gud. Han inte bara skall vara i centrum, utan han är själva centrum – allt utgår ifrån honom. Han är målet, han är meningen. Gudstjänsten är skapad av Gud för Gud och till Gud och är platsen där Guds folk ger honom den ära han är värd. Vi blir det folk vi är ämnade att vara i vår tillbedjan till vår Gud. Det betyder att söndagens gudstjänst varken handlar om de förlorade, förkunnelse för församlingen eller ens för mig och min personliga uppbyggelse eller min högst subjektiva privata erfarenhet och upplevelse i första hand.

Bibeln ger bilden av en tillbedjansgudstjänst där vi har ett mer finslipat fokus på den fullkomlige Fadern, där skärpan är justerad på firandet och förkunnelsen av Sonens död och uppståndelse och där Andens enhet skapar helhet. Vi söker alltså efter en gudstjänst som är teocentrisk och inte egocentrisk. Men en stor bonus är att ett så finslipat gudstjänstfokus verkligen har massor att säga till de förlorade, mycket som bygger upp församlingen, och mycket som fördjupar min tro. Men det handlar i första hand inte om mig, oss eller dem utan om honom.

Ett kriterium för att få fira gudstjänst i Jesu namn verkar vara människor i flertal. Två eller tre säger texten och då undrar jag om man även får vara fyra? Självklart! En anledning till att det står både två och tre är att Gud räknar med tillväxt. Han vill att du ska kalkylera med det också.

Texten är även ett profetiskt/politiskt brandtal. För att få ha en judisk synagoga på Jesu tid krävdes tio män. Matteustexten säger ingenting om vilket kön som måste närvara. Jesu egna ord är alltså en uppmuntran för alla, både kvinnor och vardagsvanliga lekmän. Vad texten säger är att alla ska vara med och att alla får vara med i gudstjänsten. Solospelare göre sig alltså inget besvär. Detta med gudstjänst är något som sker tillsammans. Det är ett kollektiv. En gemensam tjänst. Ett gudomligt uppdrag givet till oss: vi blir av Anden ett förenat folk inför vår Far i Jesu namn.

Varför pratade jag så mycket om mitt fjortonåriga jag och Norrköpings symfoniorkester i början? Här kommer svaret: det ord som används i texten för att på grekiska säga: samlade är ordet; sym-pho-na-o, från vilket vi får ordet symfoni. Jag har kollat upp lite olika grekiska ordböcker och den gemensamma bilden av ordets ursprung är: ”Jag håller med, harmoniserar med, vi samtycker till varandra, att vara överens i ljud eller att vara i harmoni, med en röst, samstämmighet, eller den enhet som kan höras i en symfoniorkester.”

Här ser vi kanske något av Guds drömbild av gudstjänsten. Han kommer in, samlar oss i våra olika stämmor, ser till att alla är på samma notblad och letar upp takt och tempo. Till sist petar han med pinnen i podiet, allas blickar riktas mot honom, vi ger honom vår fulla uppmärksamhet och symfoni uppstår.

Dock har kyrkan ibland odlat solospelare före symfoniker och harmoni uppstår ju bara när två instrument tillsammans skapar samklang. Detta kan faktiskt bli vackrare än ljudet av ett ensamt instrument, men det kräver lite mer av musikerna och är därmed svårare att få fram. För att få många instrument i synk krävs det också en duktig dirigent. Gud.

Kan inte vi som kyrka bli bättre på att samla oss, underordna oss, sätta oss ivår stämma, sjunga i harmoni och framför allt hålla koll på vår dirigents önskan? Jag tror vi skulle komma längre med det. Harmonin i gudstjänsten kommer från vår mångfald. Inte vår enfald.

”… är jag mitt ibland dem”

Nu är vi framme vid de sista orden som Jesus säger: ”Där är jag mitt ibland dem –gudstjänsten uppenbarar Gud. Vilket löfte. Bara Gud kan säga något sådant. Bara Gud kan hålla sådana gigantiska löften. På svenska har vi ibland sagt ord som omnipresent eller allestädes närvarande för att förklara detta stora och suveräna och det betyder på vardagssvenska att: Gud är ÖVERallt och överALLT men också immanent, nära och närvarande. Guds uppenbarade närvaro.

Tänk att så många troende möts på olika platser samtidigt. Vilka ska Gud prioritera? Hur ska han hinna med alla? Bethel, Boston, Bromölla, Bagdad, Beirut, Borås, Borlänge, Bangkok. Från den minsta församling till den största katedral. Gud kommer till oss allihop. Han håller sina löften. Gud är den ende som klarar av multiple locations samtidigt.

Herren hedrar oss alla med sin heliga närvaro. Gud, universums Allhärskare och Skapare kommer och uppenbarar sig mitt i vår enkla gudstjänst. Jesus kommer att närvara när vi lovsjunger och ber i hans namn, och det borde vara en hisnade och ödmjukande tanke.

Men hämtar vi inte lite för mycket inspiration ur en enda vers nu? Kokar vi inte soppa på en alldeles för liten ”ärjagmittiblanddem”-spik? Jag vill ge dig två viktiga verser med samma tanke. Notera att de verserna tillsammans inramar hela Matteusevangeliet. De inleder och avslutar alltså allt som Matteus önskar säga till oss.

Jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss) (Matt 1:23).

”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt 28:19-20).

”Gud med oss, jag är med er alla dagar.” Jesus är alltså inte långt borta. Han önskar uppenbara sig mitt i vår gemenskap när vi kommer samman i hans namn. Vilken vacker vision och vilka stora löften han gett oss.

Jag vill avsluta med en hemmagjord omskrivning av en välkänd bibelvers och jag tänker mig att den får vara vår avslutande bön. Första Korintherbrevet 12:4-11:

Instrumenten är olika, men Anden densamme. Musikstilarna är olika, men Herren densamme. Musiksmaken är olika, men Gud är densamme, han som verkar i både jazz, pop och hip hop i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att tillbedjan skapas. Den ene får genom Anden gåvan att skapa vackra vineyardvisor, den andre kan med samma Andes hjälp sjunga Hillsonghymner. En sjunger ut genom Alliansmissionsanden, en annan har genom samme Ande gåvan att skapa Svenskakyrkansväng, en annan får kraft att hålla takten i Trosrörelsen. En får förmågan att tala pingstprofetiskt, en annan att skilja mellan frälsningsarmén och fribaptisterna. En kan tala olika slags EFS-tungotal, en annan kan tolka EFK-tungotal. Allt detta åstadkommer en och samme Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som han själv vill.

Herren vi ber att du samlar oss alla, stämmer oss tillsammans och skapar din symfoni. Amen.